Anknytning även i gymnasieåldern

När jag läser Pedagonens inre rum av Normell spelas en inre film upp. Jag tänker på mellanstadiekillen jag kramade/höll fast i mitt knä så de andra fick lugn och ro att skriva en stund. Han sprattlade lite men njöt varje sekund av en tillvaro som han kände han kunde lita på. Även i högre ålder möter jag "undvikande" anknytning, jag hade honom i stöd ett år tills skolan drog in stödet. Från förra årets hjärtliga samarbete till att vagt heja när vi möts. Smärta anar jag både hos honom och mig.